bananlikor

efter att jag varit nere o hälsat på i Habo från Lör - Mån.


Tyvärr känns det ibland som att helgen inte alls blev som jag ville, och det suger faktiskt en hel del. När jag var nere i Habo tillbringade jag mesta delen av helgen hemma hos Pappa där jag tog det lugnt och mest bara slöade och njöt av tillvaron. Men jag hann även med några trevliga besök under helgens gång, så som att träffa Stefan, Ando & Feffe.

Igår förmiddag hade jag även ordnat en lunchträff med Emilia och Maria, och det är väl kanske en överdrift att säga att allting blev och var som man ville. För att faktiskt ha umgåtts sååå mycket och varit sååå bra vänner innan jag flyttade upp till Södertälje så kände jag mig i början av våran lunch faktiskt mest ignorerad, och det skar i mitt hjärta. För en stund ville jag bara fly fältet och försvinna ifrån allting, bara sjunka under jorden. Det gjorde faktiskt riktigt ONT i mig.

Menmen, stämningen lättades väl upp efter ett tag, men framåt slutet på våran lunch började dom prata om allting dom ska göra i sommar, och det var en hel del.. och mitt upp i allting frågade jag "Men, när ska ni komma och hälsa på mig då?" och fick då till svar "Det vet vi inte, men kanske att vi kan åka upp till dig när vi ändå ska till Kolmården." Okej, jag är inte förvånad, faktiskt. Eftersom dom enda som varit o hälsat på mig sen jag flyttade faktiskt är Amelie och Maria så är jag inte det minsta förvånad.. Ska allting försvinna bara för att man flyttar?! *suck*

Livet är inte en dans på rosor, men jag trodde att vissa människor i mitt liv bevisat att dom alltid skulle finns vid min sida, vad som än hände. Men efter min flytt så har faktiskt alldeles många runt om mig bevisat att det inte alls är så, tyävrr. Men det är bra, då vet jag vart alla mina "vänner" står någonstans. :/